Sjöekipaget, PB 176, 00023 Statsrådet, Finland
tel: +358 295 350 000
Alla kontaktuppgifter | Så hittar du till ministeriet

Europeiska unionens utvecklingspolitik

EU har förbundit sig att höja sitt utvecklingsbistånd till 0,7 % av bruttonationalinkomsten till år 2015. Foto: UMEU har förbundit sig att höja sitt utvecklingsbistånd till 0,7 % av bruttonationalinkomsten till år 2015. Foto: UM

Europeiska unionen är utvecklingsländernas viktigaste samarbetspartner när man ser till utvecklingssamarbete, handelsutbyte och direkta investeringar.
År 2009 utgjorde Europeiska unionens och dess medlemsländers sammanlagda andel av allt officiellt internationellt utvecklingssamarbete 56 procent.
Mätt i pengar var biståndet värt 48,2 miljarder euro vilket motsvarar cirka 0,45 procent av EU:s sammanlagda bruttonationalinkomst.

  

EU har förbundit sig att höja sitt utvecklingsbistånd till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten till år 2015. Största delen av EU:s utvecklingssamarbete förverkligas i form av gåvostöd och samarbetsparterna är fler än 160 länder, regioner och organisationer på olika håll i världen. Ur utvecklingsländernas synvinkel är EU en central global aktör. EU är för många utvecklingsländer den viktigaste handelspartnern och spelar en viktig roll i internationella organisationer som FN, WTO och internationella finansieringsinstitut.

EU:s utvecklingssamarbete = medlemsländernas eget utvecklingssamarbete + samarbete som administreras av EU-kommissionen

Utvecklingssamarbetet hör till de områden där delad befogenhet råder, vilket innebär att både Europeiska unionen och varje medlemsland har sitt eget utvecklingssamarbete. Med EU:s utvecklingssamarbete menar man ofta enbart den helhet som administreras av EU-kommissionen, även om EU:s utvecklingssamarbete egentligen utgörs av både kommissionens och medlemsländernas utvecklingssamarbete. Principen är enligt Lissabonfördraget att EU:s och medlemsländernas utvecklingspolitik ska komplettera och förstärka varandra.

Det av kommissionen förvaltade utvecklingssamarbetet finansieras med EU:s budget och via Europeiska utvecklingsfonden. Via utvecklingsfonden finansieras samarbetet med Afrika, Västindien och Stillahavsländerna (AVS-länderna) i enlighet med Cotonouavtalet.

Samarbetet i Asien, Latinamerika, Sydafrika, Centralasien och Mellanöstern finansieras av EU-budgeten, likaså det så kallade sockerstödet som allokeras till 18 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS). Dessutom finansieras med budgeten tematiskt utvecklingssamarbete på olika håll i världen. Det tematiska samarbetet omfattar hållbar vård av miljö och naturresurser, främjande av tillgång till mat, frågor kring migration och asyl, investering i människor, samt stöd till icke-statliga aktörer och lokala myndigheter. En särskild livsmedelsfond har också fogats till budgeten för att stödja utvecklingsländerna på kort sikt.

Utvecklingssamarbetet är en väsentlig del av Europeiska unionens yttre åtgärder. Det är medlemsländernas utvecklingsministrar i rådet för utvecklingsfrågor som beslutar om utvecklingssamarbetets riktlinjer. I första hand bereds utvecklingssamarbetsärenden i rådets arbetsgrupp för utvecklingssamarbete (CODEV) som sammanträder en eller två gånger i veckan, och i AVS-arbetsgruppen, och utgående från deras arbete bereder medlemsländernas ständiga EU-representanter förslag som går vidare till rådet.

En femtedel av Finlands biståndsmedel kanaliseras via EU

Finlands deltagande i Europeiska unionens utvecklingssamarbete är en del av vårt multilaterala utvecklingssamarbete. Av Finlands anslag för utvecklingssamarbete kanaliseras ungefär en femtedel via EU. År 2009 innebar det cirka 154,9 miljoner euro. I Finland är det främst utrikesministeriets enhet för allmän utvecklingspolitik och planering som sköter och koordinerar ärenden med anknytning till EU:s utvecklingssamarbete.

Målet är att fattigdomen ska minska

Fotboll i en by i Sauri, Kenya, som deltar i projektet Millennium Villages. Foto: UMFotboll i en by i Sauri, Kenya, som deltar i projektet Millennium Villages. Foto: UM

Målet för både EU:s och Finlands utvecklingspolitik är att utvecklingsmålen i FN:s millenniedeklaration ska uppfyllas. Det viktigaste målet är att fattigdomen ska minska, att de minst utvecklade länderna ska få hjälp och att hållbar utveckling ska främjas. Man strävar efter att ingripa i det mångfasetterade fattigdomsproblemet genom att agera övergripande och konsekvent inom alla politiska områden som påverkar utvecklingsländerna. Centrala principer är koherens, komplementaritet och harmonisering. Resultatinriktningen försöker man förbättra genom att förstärka ägarskap i utvecklingsländerna, samordna biståndsförfaranden och intensifiera samarbetet.

EU:s finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (DCI)

Med EU-budgetens finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (Development Cooperation Instrument, DCI) finansierar man land- och regionspecifikt samarbete i Asien, Latinamerika, Sydafrika, Centralasien och Mellanöstern samt allokerar så kallat sockerstöd till 18 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna.) Syftet är att det tematiska samarbetet ska komplettera land- och regionspecifik finansiering och stödja globala initiativ.

Med DCI, som togs i bruk 2007, finansieras också tematiskt utvecklingssamarbete runtom i världen. Det tematiska samarbetet omfattar hållbar vård av miljö och naturresurser och främjande av tillgång till mat, frågor kring migration, asyl och investering i människor. Dessutom stödjer DCI icke-statliga aktörer och lokala myndigheter.

Åren 2007-2013 uppgår DCI:s budget till nästan 17 miljoner euro, vilket gör DCI till det största finansieringsinstrumentet i EU:s budget när det gäller finansieringen av yttre förbindelser. Genom Lissabonfördraget administreras DCI i fortsättningen i tätt samarbete mellan den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och kommissionen. Den strategiska beredningen av det land- och regionspecifika utvecklingssamarbetet övertas av avdelningen för yttre åtgärder. Administrationen av DCI:s tematiska samarbete förblir däremot på kommissionens ansvar och handhas av kommissionens generaldirektorat för utveckling (DG DEV). Byrån för samarbete EuropeAid ansvarar även i fortsättningen för att omsätta DCI i praktiken.

Cotonouavtalet och Europeiska utvecklingsfonden (EUF)

EU:s samarbete med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) bygger på långvariga samarbetsavtal som är kända som Yaoundé- och Loméavtalen. Det fjärde Loméavtalet upphörde att gälla år 2000 och ersattes av ett partnerskap mellan AVS-länderna och Europeiska unionen och dess medlemmar som är bättre känt som Cotonouavtalet. Avtalet slöts för 20 års tid (2000-2020) och man enades om att granska det med fem års intervaller.
Cotonouavtalet utgör grunden för relationerna mellan EU och Afrika söder om Sahara, Västindien och Stillahavsområdet. Det är både ett utvecklingspolitiskt instrument och en del av EU:s ramverk för yttre förbindelser. Enligt avtalet är målet med EU:s och AVS-ländernas samarbete att främja ekonomisk, kulturell och social utveckling, fred och säkerhet, samt en stabil och demokratisk politisk miljö i AVS-länderna. Samarbetet eftersträvar att för AVS-ländernas del åstadkomma hållbar utveckling, flexibel och gradvis integrering i världsekonomin samt avtagande fattigdom.
Samarbetet mellan EU och AVS-länderna i enlighet med Cotonouavtalet finansieras av EU-medlemsländernas Europeiska utvecklingsfond. Utvecklingsfonden kompletterar utvecklingssamarbete som finansieras genom EU:s budget och medlemsländernas bilaterala utvecklingssamarbete. Hur mycket varje medlemsland ska betala till fonden förhandlas inför varje finansieringsperiod.
EU:s medlemsländer undertecknade år 2006 avtalet om den senaste Europeiska utvecklingsfonden, som är den tionde i ordningen. Den tionde utvecklingsfonden finansierar EU:s samarbete med AVS-länderna liksom samarbetet med utomeuropeiska territorier under åren 2008-2013. Fonden uppgår till 22,7 miljarder euro varav Finlands andel är 1,47 procent eller cirka 333 miljoner euro.

Ekonomiska partnerskap (EPA)

I Cotonouavtalet mellan EU och Afrika, Västindien samt Stillahavsländerna ingår också beslut om att bilda ekonomiska partnerskap (Economic Partnership Agreement, EPA). EPA-avtalen ersätter handelsavsnitten i Cotonouavtalet och frigör enligt WTO:s regler ömsesidigt handeln mellan EU och AVS-länderna.

För närvarande pågår EPA-förhandlingar mellan kommissionen och sex regionala grupper. Grupperna är Västafrika, Centralafrika, Östra och södra Afrika, Östafrikanska gemenskapen, Södra Afrikas utvecklingssamarbete och Stillahavsregionen.

År 2007 förhandlades det första fullständiga EPA-avtalet fram med Västindien. Snävare förstaskedesavtal som främst fokuserar på liberalisering av varuhandeln, slöts i slutet av 2007 med enskilda AVS-länder eller grupper.

Med handel och utvecklingshjälp strävar unionen efter att bekämpa AVS-ländernas fattigdom och integrera dem i världsekonomin. Man försöker ledsaga deras ekonomi och strukturer till en hållbar grund, genom att utvidga deras marknader, förbättra deras investeringsmöjligheter samt förutsättningarna för den privata sektorn.

pdfGrönbok – EU:s utvecklingspolitik till stöd för en socialt integrerande tillväxt och en hållbar utveckling

pdfFinlands ansvar på grönboken om EU:s utvecklingspolitik (engl.)

Takaisin ylös