Sjöekipaget, PB 176, 00023 Statsrådet, Finland
Växel: +358 295 16001
Alla kontaktuppgifter
Tal, 29.1.2016

Utrikesminister Soinis tal vid utrikespolitisk afton på Suomalainen klubi (Finska klubben) 

Utrikesminister Soinis tal "Finland, EU och Ryssland i ett Europa i omvälvning" vid utrikespolitisk afton på Suomalainen klubi (Finska klubben) onsdagen den 20 januari 2016.

Det kalla kriget upphörde för 25 år sedan. Förändringen var historisk. Den djupa ideologiska tudelningen av Europa upphörde och man trodde att världsdelen nu gått in i ett tillstånd av bestående fred. Inte ens krigshandlingarna på Balkan på 90-talet rubbade denna tro. Men krisen i Ukraina tog ner oss på jorden igen, så att säga.

"Framtiden är inte som förr", skulle man kunna säga för att citera den amerikanska "baseballfilosofen" Yogi Berra. Många av våra antaganden – eller kanske snarare förhoppningar – har visat sig vara felaktiga. Sanningen är att det krigas i Europa. Och grunderna för den internationella ordningen och de principer vi gemensamt godkänt utsätts för kraftigt tryck. Det har talats om det "nya normala". Eller är det så att vi efter ett kvartssekel håller på att återgå till det som tidigare var normalt? Vi måste fråga oss: har vi varit för optimistiska eller rentav naiva?

Finland är en del av denna omvälvning. Vi ser på det förändrade läget i vår egenskap av medlem av Europeiska unionen, som en del av väst. EU:s relationer med Ryssland har blivit ansträngda. EU har inte lyckats vända utvecklingen och Ryssland verkar för tillfället inte ha bråttom att göra det heller. Vi måste allvarligt överväga hur EU:s och Rysslands relationer nu ska ordnas.

Det finns ett som är oföränderligt i all förändring, och det är geografin. Ryssland är en viktig granne för Finland. Vi har en längre gemensam gräns med Ryssland än hela det övriga EU tillsammans. Finlands konsekventa linje har varit att bygga samarbete med Ryssland. Det har gagnat båda parter.

Ryssland är dock mer än Finlands granne. Det är en viktig internationell aktör som vill ha erkännande som stormakt. Därför tvekar Ryssland inte att i sin politik aktivt utnyttja alla stormaktsredskap. Och därför är Rysslands agerande av särskilt intresse.

Ryssland är också i fortsättningen en av Finlands viktigaste ekonomiska partner. För att vara en stor ekonomi är Ryssland dock exceptionellt beroende av exporten av ett fåtal produkter – olja och gas.  Prisväxlingarna i fråga om dessa produkter har varit stora, så det är inget under att även Finlands export till Ryssland under de tjugo senaste åren har rasat tre gånger (1998–1999, 2008–2009, 2014–2016).

Ryssland har inte utnyttjat perioden av exceptionellt höga oljepriser till att göra sin ekonomi mångsidigare. I takt med att oljepriserna fortsätter att sjunka drastiskt blir utsikterna för Rysslands ekonomi oroväckande. Den ryska befolkningen i arbetsför ålder minskar, vilket – tillsammans med utmaningarna på energi- och råvarumarknaderna – kommer att synas i form av en långsammare tillväxt än under det senaste decenniet.

De ekonomiska kontakterna mellan Finland och Ryssland består av mycket mer än handel. Flera finländska företag inom allt från elproduktion till detaljhandel har investerat i Ryssland. Tiotusentals ryssar arbetar i dessa företag.

Turismen, som under det senaste årtiondet tagit fart med hjälp av den dyra oljan och rubeln, har minskat avsevärt. Finland och Ryssland är lika nära varandra som tidigare, men varken turismen eller exporten kommer sannolikt att öka under den närmaste framtiden. Av företagen krävs en långsiktig vision och exceptionell tro på möjligheterna på den ryska marknaden.

Av de stora ekonomierna hör Ryssland till de öppnaste, om man ser på exporten i förhållande till bruttonationalprodukten. Orsaken ligger i produktionen och exporten av olja och gas och på den motsvarande stora importen av industriprodukter.  Den ryska ekonomin har inte integrerats i de världsekonomiska strukturerna så snabbt som man hoppades på 90-talet. WTO-medlemskapet blev ett faktum först 2012, och det har inte gett de resultat som man hoppats på när det gäller Rysslands ekonomiska förnyelse.

Den överlägset viktigaste partnern för Rysslands utrikeshandel är EU, vars andel är nästan 50 %, trots den senaste tidens kriser i relationerna. Detta kan t.ex. jämföras med Eurasiska ekonomiska unionens andel av den ryska utrikeshandeln, som är i storleksklassen 10 %.

Ryssland har försökt minska sitt beroende av EU genom att utöka sin handel med länderna i Asien, framför allt Kina. Förändringen sker dock långsamt. Som mest kommer kanske en fjärdedel av den ryska energiexporten att rikta sig till dessa områden i början av nästa årtionde. Europas ekonomiska betydelse i Rysslands utrikeshandel består alltså. Våra ekonomiska intressen är gemensamma också i fortsättningen, och jag kommer att ta upp hur vi kan utnyttja dessa intressen senare i mitt tal.

Problemet för investerarna – såväl de ryska som de utländska – och de företag som bedriver handel med Ryssland är att Ryssland som företagsmiljö är svårt att förutsäga och ofta nyckfullt. Rubelns ras och finansieringsproblemen har minskat Rysslands utrikeshandel avsevärt. Finlands export till Ryssland minskade i fjol med mer än en tredjedel. Vi arbetar kontinuerligt med dessa problem, både inom ramen för den ekonomiska samarbetskommissionen och Team Finland-samarbetet. Ändå tror jag inte att exporten kan öka med hjälp av statliga åtgärder. Handel bedrivs när det är lönsamt.

Från Kreml sett har Finland gemensam gräns med Ryssland, men är ingen central internationell aktör.  Ryssland har annat att tänka på än sin granne i nordväst. Finland betydelse för Rysslands internationella relationer står i proportion till vår storlek, varken mer eller mindre. Detta bör vi komma ihåg. Det är också en lugnande tanke.

Finland har ingen särställning, även om vi har fungerande relationer med Ryssland, på alla nivåer. Vi har också problem, t.ex. de försök att ingripa i utlämningar av ryska medborgare som figurerat i medierna, den mångåriga propagandan om hur ryska barn behandlas i Finland och nu, sist i raden och kanske allvarligast, problemen i gränsbevakningssamarbetet i norra Finland. När det gäller gränsbevakningen är det klart att vi inte vill ha en ny okontrollerad migrationsström in i Schengenområdet över vår östgräns. Vårt budskap om detta måste vara klart också för Ryssland. Frågan kommer att tas upp redan nästa vecka, bl.a. på inrikesministernivå och i samband med statsministerns besök.

Ur säkerhetspolitisk synvinkel har Finlands relation till Ryssland dock aldrig varit enbart en bilateral relation utan den har alltid haft en nära koppling till den rådande internationella situationen.  Vår bilaterala relation måste ses på lite längre avstånd för att dess verkliga väsen ska avslöja sig.

För Finlands del är det oroväckande att spänningarna till följd av konflikten i Ukraina har spridit sig mot Östersjön. Denna oro delar vi med de andra länderna i Östersjöområdet.

Ryssland har en längre tid ökat sin militära aktivitet i Östersjöområdet. Efter den olagliga annekteringen av Krim och konflikten i Ukraina har spänningarna mellan Ryssland och Nato ökat. I detta spända läge är det med tanke på stabiliteten i Östersjöområdet viktigt att Nato tydligt visar att det står fast vid sin utfästelse att försvara alla sina medlemsländer. Detta ligger också i Finlands intresse. Samtidigt har det varit viktigt att Natos svar på Rysslands maktpolitik har varit måttfullt och har utgått från ett försvarsperspektiv. Syftet har varit att visa beslutsamhet, inte att provocera eller eskalera läget.

De ökade spänningarna i Östersjöområdet inverkar på Finland och Finlands säkerhetspolitiska omgivning. Jag sover dock fortfarande lugnt.

Vi bör ändå ärligt bedöma hur situationen i Europa förändras och utgående från det dra slutsatser om vår egen nationella säkerhet och vårt internationella samarbete. Denna bedömning pågår nu i och med beredningen av den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen. Situationen kräver nu att vi är skarpsynta och håller huvudet kallt. Det måste göras klart för alla parter att Finland självständigt fattar beslut om sina säkerhetspolitiska lösningar. När snön yr och vägen är hal måste hästen gå med försiktiga och stadiga steg så att hovarna inte slinter. Jag som håller i tyglarna håller blicken stadigt fäst på Finlands säkerhet.

Debatten i Ryssland har präglats av skillnaderna mellan de nationalistiska "slavofilerna" och de så kallade "zapadnik" som försvarar västerländska värderingar. Det förs en diskussion om vad Rysslands verkliga identitet egentligen är. Just nu pratas det mycket om eurasianismen. Det sägs att Ryssland varken är Europa eller Asien. Ryssland är Ryssland, ett land som klarar sig självt, som har sina egna värderingar och en egen identitet. Å andra sidan hävdar många ryssar att Ryssland i allt väsentligt är ett europeiskt land, att landet alltid har strävat efter att vara det och oundvikligen utvecklas i den riktningen. Den ortodoxa identiteten är också stark och därmed också kyrkans ställning.

EU-Europa är vant att se sin egen mångfald som en styrka. Dagens auktoritära Ryssland ses alltför lätt som en "enmansstat". Vi måste också kunna se Rysslands många ansikten och inse att det inte går att tillämpa enkla förklaringar på landet. Vi borde följa den interna debatten i Ryssland bättre. För att förstå Ryssland måste vi förstå landets historia och identitet.

När vi ser på den dåliga relationen mellan EU och Ryssland just nu blir vi oundvikligen tvungna att inse hur dåligt vi förstår varandra och hur fel vi ofta tolkar varandras intentioner. Vi borde kunna se varandras fördelar på samma sätt som vi själva uppfattar dem. På så vis kan vi komma åt den väsentliga frågan om vad vi på riktigt är av olika åsikter om och var vi egentligen kan komma överens. Jag har själv upptäckt att Rysslands samarbetsförmåga växer när landet upplever sig vara en jämlik part. När det gäller att utveckla relationerna gäller den gamla sanningen att "erkänna fakta är grunden till all visdom". Det kan också vara början på en ny väg.

EU:s och Rysslands relation har utvecklats i riktning mot ett historiskt dåligt inbördes förtroende och senast i och med ockupationen av Krim raserades förtroendet helt. Övertagandet av Krim stred emot folkrätten och OSSE:s principer. Så länge detta illegala tillstånd fortgår finns det ingen enkel återgång till våra tidigare samarbetsformer.

Rysslands beteende har varit oberäkneligt och tvärt. Det har det varit i Krim och östra Ukraina. Så har det också varit i Syrien. Den ryska ledningens prat om starka staters undantag och intressesfärer ökar givetvis misstron. Många frågar sig om Ryssland suktar efter den gamla sovjetiska maktsfären eller om landet bygger upp ett nytt imperium. Om Ryssland vill öka förtroendet måste landet kunna övertyga – också genom sina handlingar – omvärlden om att det vill stärka Europas fredliga ordning utgående från gemensamt överenskomna principer.

Den europeiska säkerhetsarkitekturen baserar sig på FN-stadgan, Helsingforsavtalets slutakt och Parisstadgan. Principer som inte kan frångås är bl.a. staters suveränitet, gränsers okränkbarhet och staters territoriella integritet, samt förbudet mot bruk och hot om bruk av vapenmakt. De principer som man kom överens om 1975 i Helsingfors bygger på varje europeiskt lands rätt att själv bestämma vilka organisationer eller allianser det ingår i.

Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens sönderfall skedde det stora förändringar i Europa. Till följd av de ovannämnda principerna uppstod det nya länder, gränser drogs om. Med penna – inte genom olagliga annekteringar. Den centrala frågan är nu hur vi på nytt ska kunna skapa förtroende för att dessa principer håller, så att Europa kan ta ett steg framåt.

Ryssland har betonat att Natos och EU:s utvidgning är ett hot för landet, och att det var tvunget att vidta motåtgärder. Enligt Ryssland är krisen i Ukraina således västs fel. Ärligt talat begick vi säkert också misstag – åtminstone i stilfrågor – men det finns ingen faktuell grund för Rysslands anklagelser.

EU:s östliga partnerskap är verkligen inte en konspiration riktad mot Ryssland. Vi måste dock erkänna att EU inte har lyckats kommunicera sina partnerskapssyften tillräckligt tydligt till Ryssland. Man bör inte sätta likhetstecken mellan EU:s östliga partnerskap och EU:s utvidgning, det motsätter även jag mig.  Men det är klart Ryssland inte kan ha någon vetorätt i någondera processen.

När krisen i Ukraina bröt ut måste det internationella och europeiska samfundet reagera, gemensamt överenskomna principer och regler hade ju kränkts. Att inte reagera hade varit ett budskap om att det lönar sig att bryta mot internationella spelregler.

Unionens redskap är fredliga, vi tillgrep alltså sanktioner. Sanktionerna är inget självändamål utan ett politiskt redskap för att påverka Rysslands beslut och verksamhet. När det sker positiv utveckling i fråga om krisen i Ukraina bedöms sanktionerna på nytt. Vi förväntar oss att Ryssland medverkar till att Minskavtalet verkställs i sin helhet. Eldupphöret, som hållit sedan början av september, och fortsättningen på Normandie-förhandlingarna har varit hoppingivande. Situationen är dock svår och tidsfristerna har förlängts.

Sanktionerna försvårar naturligtvis det ekonomiska samarbetet mellan EU:s medlemsländer och Ryssland. Vi måste dock komma ihåg att Rysslands motsanktioner, importförbudet mot livsmedelsprodukter från EU-länderna, är en synnerligen konkret aspekt av de negativa konsekvenserna. De drabbar producenter från Österbotten till Savolax och även ryska konsumenter.

Den viktigaste orsaken till Rysslands ekonomiska problem är dock inte sanktionerna, utan de långvariga strukturella problemen i den ryska ekonomin. Den ryska ekonomin, som är beroende av energi och råvaror, är i klorna på en djup depression, och den diversifiering av de ekonomiska strukturerna och deras materiella bas som tidigare proklamerats har inte förts vidare.

Raset i världsmarknadspriset på olja har varit ett hårt slag för den ryska ekonomin. Till följd av det har det externa värdet på rubeln sjunkit drastiskt. Den offentliga ekonomin är i svårigheter, inflationstakten ökar och medborgarnas reella inkomster sjunker. Federala statistikverket bedömde i somras att antalet ryssar som lever under den officiella fattigdomsgränsen (140 euro) har stigit till 23 miljoner, dvs. över 15 % av landets hela befolkning.

Det är inte överdrivet att påstå att relationerna mellan EU och Ryssland är sämre än någonsin sedan Sovjetunionens sönderfall. I detta läge är det viktigt att blicka framåt. Vi måste sträva efter att bygga förtroende och söka gemensamma intressen där vi kan finna dem – alltså i konkret samarbete och gemensamma ekonomiska intressen och säkerhetsintressen. Det är uppenbart att det för samarbete i praktiken också behövs en förändring i det politiska klimatet.

Jag kommer här att lyfta fram några områden där det kanske skulle finnas möjligheter till samarbete mellan Ryssland och landets partner i väst.

Ett av dessa områden där det finns uppenbara gemensamma intressen är övervakningen av massförstörelsevapen och samarbetet för icke-spridning. Området är stort och samarbete nödvändigt. Ett viktigt framsteg var avtalet om Irans kärnkraftsprogram.

Förra veckoslutet bekräftade IAEA:s direktör att Iran har handlat i enlighet med avtalet och som följd av detta har västvärlden börjat avveckla sanktionerna mot Iran. Vi behöver verkligen Irans konstruktiva insats för att lösa den svåra situationen i Mellanöstern. För att tygla Nordkoreas allt hotfullare uppförande behövs också Rysslands konstruktiva insats.

När det gäller verksamheten för att bekämpa terrorism har vi långt varit enhälliga inom FN. Det praktiska samarbetet är dock svårt. Situationen i Syrien visar på svårigheternas omfattning. Det finns redan enorma skillnader i Rysslands och västvärldens syn på vad det egentligen är frågan om i Syrien och hur den nuvarande situationen har uppstått. Den ryska arméns verksamhet i Syrien väcker många välgrundade frågor och mycket motiverad oro om vad syftet är med deras verksamhet.

Också synen på utvecklingen i Nordafrika och arabvåren är väldigt olika. Enligt uppfattningen i väst uppstod omvälvningarna av inre orsaker på grund av de auktoritära regimernas misslyckande. Ryssland har åter sett västvärldens verksamhet som inblandning i ländernas inre angelägenheter och – helt oaktat Rysslands egen verksamhet i Ukraina – som kränkningar av folkrätten.

Politiskt har det ökade energisamarbetet med Ryssland inte varit oproblematiskt för EU. Faktum är dock att Ryssland är en ytterst viktig leverantör av energi till EU-länderna och så kommer det att vara också i framtiden. Ryssland har kritiserat EU:s tredje energipaket för att det är diskriminerande mot Ryssland. Det är dock fråga om att skapa gemensamma spelregler för alla aktörer på EU:s energimarknad, också ryska företag. Fungerande marknadsmekanismer skulle gynna både de europeiska och de ryska konsumenterna. Genom samarbete för att utveckla och ta i bruk förnybar energi och energieffektivitet kunde vi påskynda utvecklingen inom branschen och allas konkurrenskraft.

Ur Finlands synvinkel är det viktigt att vi är en del av en fungerande energimarknad inom EU. Det förutsätter att vårt energinät kopplas ännu bättre till de nordisk-baltiska näten och genom dem till resten av Västeuropa. Finlands energisamarbete med Ryssland bör kopplas till utvecklandet av EU:s energiunion.

Finland har erfarenhet av kärnkraftssamarbete med Ryssland. Till exempel Fortum har redan under flera år gjort ett banbrytande arbete på de ryska el- och värmemarknaderna. Fennovoimas och Rosatoms samarbete för att bygga Hanhikivi kärnkraftverk är en fortsättning på detta. Finland har mycket att ge och att få om vi får energisamarbetet att fungera.

Energibranschens stora utmaningar är nära kopplade till klimat- och miljöfrågor. Detta är också ett område där EU:s och Rysslands gemensamma intressen är uppenbara. En öppen dialog är även här en grundförutsättning för framsteg. Klimatförändringens oförutsedda konsekvenser syns redan i Rysslands arktiska region och utvecklingen accelererar. Rysslands tillkännagivande att landet begränsar sina utsläpp i enlighet med internationella mål är ett första steg. Framgångarna under klimatmötet i Paris i början av december 2015 skapade en grund för en konstruktiv och öppnare diskussion både med Ryssland och med andra internationella partner.

Klimatet och miljön hänger nära samman med ett femte potentiellt samarbetsområde, det vill säga tekniken. Den hamnar i dessa tiden lätt i skuggan av sanktionerna. Det är inte frågan om en enkelriktad rörelse fastän man ofta har den uppfattningen i diskussionerna i väst. Ryssland har sedan Sovjetunionens dagar haft mycket att ge bland annat inom rymd- och kärntekniken och inom medicinen.

De arktiska frågorna är viktiga för Ryssland och det skulle vara önskvärt att man förstod deras betydelse bättre också i EU. Finland har varit aktivt i det regionala samarbetet där Ryssland deltagit flitigt också efter krisen i Ukraina. I slutet av förra året överlämnade jag ordförandeskapet i Barentsrådet till min ryska kollega Sergej Lavrov i Uleåborg. Våren 2017 inleder Finland ett tvåårigt ordförandeskap i Arktiska rådet.

På Finlands initiativ har EU byggt upp en politik för den nordliga dimensionen där man fått med Ryssland som en jämlik partner. I samband med den fungerar EU:s program för gränssamarbete genom vilka man har finansierat betydelsefulla projekt i våra närområden.

Till sist vill jag lyfta fram det kanske viktigaste området för samarbete. De mänskliga kontakterna mellan EU-länderna och Ryssland. Det är fråga om möten mellan kulturer, om en levande kontakt mellan civila samhällen, forskar- och studentutbyte. Det finns all orsak att värna om de mänskliga kontakterna, trots att rörligheten, främst på grund av ekonomiska orsaker, har minskat under den senaste tiden.

Jag är mycket oroad över att det ryska medborgarsamhällets livsrum har minskat betydligt till följd av lagstiftning och myndigheternas verksamhet. Flera finländska organisationers samarbetspartner har antingen förklarats vara ”utländska agenter” eller så har de blivit tvungna att själva begränsa sina utländska kontakter av rädsla för myndigheternas ingrepp. Många finländska organisationer gör ett värdefullt arbete bland annat med de finsk-ugriska folk som lever i Ryssland. För att samarbetet ska utvecklas krävs det att hindren för mänskliga kontakter undanröjs och att det inte ställs upp nya hinder.

Inom alla dessa ovannämnda områden kan samarbetet utvecklas och det finns säkert också andra områden. Som man brukar upprepa i svåra situationer, behövs det nu ”politisk vilja”. Klichén stämmer också denna gång. Det behövs verkligen – båda parter måste bedöma vad som sker om situationen fortsätter som den är nu. I den globala ekonomin är både Europa och Ryssland krympande aktörer i förhållande till Kina. Och när det gäller den globala säkerheten har nationalstater sist och slutligen fler gemensamma än stridande intressen.

Geografi är en oföränderlig och grundläggande faktor i internationell politik. Grannskapet med Ryssland är naturligt och viktigt för Finland. Vi gjorde ett fundamentalt val när vi anslöt oss till Europeiska unionen – det är fråga om ekonomi, säkerhet och identitet. Vi är en del av väst.

Det skulle vara absurt att ställa våra relationer till Ryssland och EU mot varandra. Lika bakvänt skulle det vara att agera ”medlare” mellan EU och Ryssland, som om vi skulle stå utanför EU. EU är inte en federation och bör inte heller sträva efter att bli det. EU:s medlemsstater har förbundit sig till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, men trots det har varje medlemsstat sin egen utrikespolitik och sina egna bilaterala relationer till andra länder. Det här innebär ingen konflikt.

Ryssland är en viktig granne vars utveckling vi följer noggrant och uppmärksamt. Därför bryr vi oss om Rysslands inre utveckling. Demokratin, rättstaten och medborgarsamhället mår inte bra i Ryssland. Ett välmående och livskraftigt Ryssland är både i Finlands och i hela EU:s intresse. Ryssland vill vara en jämlik och uppskattad partner i det europeiska samarbetet, men det är inte en enkelriktad väg.

Vi behöver en långtidsvision för Rysslandsrelationerna som hjälper oss att hålla rätt kurs under svåra tider. Det ingår i Finlands vision både att upprätthålla fungerande bilaterala relationer och att stödja Ryssland i att närma sig globala och europeiska strukturer. Det har också varit Rysslands riktning under de senaste två årtiondena, inte skulle landet annars ha blivit medlem i Europarådet och WTO eller närmat sig EU och dess medlemsländer. Att Ryssland isolerar sig ligger vare sig i Europas eller i Rysslands intresse. Jag önskar att Ryssland återvänder till linjer av samarbete och internationella regler.

Detta dokument

Uppdaterat 29.1.2016

Takaisin ylös