Sjöekipaget, PB 176, 00023 Statsrådet, Finland
Växel: +358 295 16001
Alla kontaktuppgifter
Tal, 27.10.2016

Utrikesminister Soinis tal under Paasikivi-samfundets möte

Utrikesminister Timo Soinis tal under Paasikivi-samfundets möte den 19 oktober 2016. Med sitt tal ville utrikesministern hedra att Finland deltagit i internationell krishantering i 60 år i år.

Att bevara freden

Kring 100 finländska soldater befinner sig för närvarande i norra Irak för att utbilda och handleda kurdiska Peshmerga-trupper. Peshmerga deltar i den militära insatsen mot ISIL och deltar i att befria Mosul. Att besegra ISIL är vårt gemensamma mål, men vi måste också skydda civilbefolkningen i Mosul.

I Afghanistan deltar Finland alltjämt i den militära krishanteringen. Insatsen har varit Finlands, och kanske hela det internationella samfundets, genom tiderna svåraste och farligaste internationella krishanteringsinsats.

Vi har gått en lång väg sedan de första finländska fredsbevararna anslöt sig till FN-styrkan vid Suezkanalen för 60 år sedan. Redan då ‒ under 1950-talets knappa ekonomiska förhållanden ‒ visade vi oss vara redo att bära vårt ansvar för den internationella freden.

Konflikternas natur har förändrats och riskerna har ökat. Också metoderna och arbetssätten är annorlunda. Det finns ett allt större antal aktörer i konfliktområdena ‒ organisationer, koalitioner och representanter för civilsamhället. När det gäller bräckliga stater kan det finnas flera olika typer av väpnade styrkor och grupper. Terrorattacker hör till vardagen. De officiella säkerhetsstrukturerna är oftast svaga, förvaltningsstrukturerna fungerar inte eller har kollapsat helt.

Hybridpåverkan gör det svårare både att förstå konflikternas natur och att lösa dem. Både statliga och icke-statliga aktörer använder sociala medier och cyberattacker som en del av konflikterna.

Krishantering har blivit farligare och styrkorna måste utrustas enligt det. Då stiger också priset. Trots att man gör allt tänkbart för att garantera säkerheten, kan inte alla risker undvikas. Det gäller också de finländska trupperna.

De våldsamma konflikternas antal har minskat i världen men samtidigt dör det fler människor i de konflikter som pågår. Stater och regeringar är fortfarande delaktiga i konflikter, men de svåraste kriserna har redan länge varit inomstatliga. Efterfrågan på krishantering är betydligt större än vad det internationella samfundet kan uppbåda. FN är fortfarande den största aktören och det är bra. Men också EU, Nato, OSSE, Afrikanska unionen och flera andra regionala organisationer ägnar sig åt krishantering.

Inbördeskriget i Syrien har redan pågått i många år och något slut är beklagligtvis inte inom synhåll. Situationen i staden Aleppo är katastrofal. Civila har lämnats mitt i striderna. Ansvaret för det bärs i främsta hand av al-Assads administration och av Ryssland som stöder den. Den extremt våldsamma terrorrörelsen ISIL missbrukar religiösa symboler och sprider skräck både regionalt och globalt. Konflikten är en härva av olja, vapenhandel, stormaktsspel, regional tävlan och migration.

Att ringa i kyrkklockor gör inte slut på våldsamheterna, men det är en ljudlig signal om att vi bryr oss.

Den här signalen måste nu konkretiseras och förmedlas åt regionens och stormakternas ledare. Det finns en politisk lösning på alla konflikter om man så vill.

En central fråga i krishanteringen är hur vi ska uppnå hållbara resultat. I Afghanistan kan man hitta positiva exempel. Flickors skolgång har ökat. Huvudansvaret för säkerheten har redan för flera år sedan överförts till de afghanska säkerhetsstyrkorna, det vill säga polisen och armén. Å andra sidan har våldsamheterna ökat och landets ekonomi är inte på hållbar grund. Förvaltningen fungerar inte och politiseringen tär på trovärdigheten. Vi ska inte sluta våra ögon för att situationen i Afghanistan är oroväckande och landet behöver internationellt stöd ännu länge.

För att hållbara resultat ska uppnås genom krishanteringen måste vi satsa på två grundvillkor:

För det första måste det lokala ägarskapet stärkas. Målet måste vara att de lokala myndigheterna och säkerhetsstrukturerna efter en rimlig tid ska klara av att bära ansvaret för landets säkerhet och stabilitet. Konflikter löses inte genom att utomstående prackar på främmande modeller för hur staten ska sköta sina angelägenheter. I sista hand måste varje stat kunna ta ansvar för sin egen framtid. Att utbilda och stödja de lokala myndigheterna, armén och polisen är viktigare än någonsin. Det är viktigt att agera tillsammans med lokala aktörer. Så arbetar Finland bland annat i norra Irak, i Afghanistan, i Somalia och i Mali. I verksamheten ska utbildning, handledning och kapacitetsutveckling prioriteras.

För det andra måste krishanteringen vara övergripande. Det internationella samfundet bör ha ett brett urval metoder till sitt förfogande ‒ militär krishantering, civil krishantering, humanitärt bistånd, utvecklingssträvanden och naturligtvis också politiska processer. Finland har kraftigt drivit på en övergripande approach. Vi försöker på alla sätt agera så att den övergripande approachen också omsätts i praktiken på fältet. Här har vi ännu mycket att göra. I bakgrunden finns ovilja, bristande kunskaper och egenintresse. Faktum är ändå att det inte sker någon utveckling utan säkerhet, och säkerheten kan inte stärkas på att hållbart sätt utan utveckling.

För närvarande tjänstgör cirka 650 finländare i 13 militära och 21 civila krishanteringsinsatser. Vår största styrka, kring 300 soldater, deltar i FN:s operation UNIFIL i Libanon.

Den civila krishanteringens betydelse har vuxit under de senaste åren. Det beror till stor del just på att vi vill stärka den övergripande approachen. Tusentals civila ‒ poliser, domare, jämställdhetsexperter ‒ har deltagit i civila krishanteringsinsatser. Finland får mycket uppskattning i världen för detta deltagande. Också den civila krishanteringsverksamheten har sina risker. Nästan 30 civila experter befinner sig just nu i Ukraina som en del av OSSE:s övervakningsinsats. De finländska experterna utför ett viktigt arbete under svåra förhållanden.

Jag är särskilt glad över att fyra finländska kvinnor leder internationella civila krishanteringsinsatser: Pia Stjernvall är chef för EU:s polisinsats i Afghanistan, Kirsi Henriksson leder EU:s insats för utbildning och kapacitetsutveckling i Niger, Nina Suomalainen leder OSSE:s fältinsats i Makedonien och Tuula Yrjölä började nyligen arbeta som chef för OSSE:s insats i Tadzjikistan.

Jag får ibland frågan varför Finland alls deltar i krishantering nuförtiden.

Som människa är min utgångspunkt enkel. Man ska hjälpa människor i nöd. Nära och fjärran. Det är inte många som längre minns att FN:s barnfond Unicef delade ut mat åt över hundra tusen finska barn i slutet av 1940-talet, och mathjälpen fortsatte i mindre skala ända in på 1960-talet.

Som politiker är det en större bild jag har att bedöma. Finland är en ansvarsfull aktör i det internationella samfundet. Ett aktivt deltagande i krishanteringen har etablerat sig som en del av den internationella bilden av Finland. Vi får erkännande för detta och det medför utrikes- och säkerhetspolitiskt inflytande.

Det är viktigt för vår nationella säkerhet att stödja stabiliteten också i områden som geografiskt sett ligger långt borta. Hoten vare sig börjar eller tar slut vid våra yttre gränser.

Vi är ett öppet land som är beroende av våra internationella nätverk ‒ vare sig det är frågan om råvaror, handel eller miljöns tillstånd. Idéer, varor och människor rör sig över gränser ‒ också Finlands. Det bästa är att stödja människor i deras hemländer, och stabiliteten där, så att ingen blir tvungen att lämna sitt hem, till exempel på grund av en konflikt.

För några årtionden sedan kändes kanske konflikter i Afrika avlägsna. Nu måste vi följa med situationen i konfliktområden 24/7. Regionala konflikter sprider sig och effekterna av dem känns också hos oss ‒ i form av terrorism och flyktingströmmar. Om vi med hjälp av krishantering kan få våldet att avta är det också i vårt eget intresse. Deltagande i krishantering gynnar verkligen vår egen säkerhet.

Deltagande i internationella militära insatser stärker vårt nationella försvar. Vår samarbetsförmåga, vår kompabilitet och vårt kunnande testas under svåra förhållanden.

Men vi måste ändå noggrant välja var vi deltar och var vi kan påverka och bidra med mervärde. Våra resurser räcker inte till att vara med överallt. Finlands deltagande i internationell krishantering baserar sig på mångsidiga överväganden. Riktlinjerna dras upp i samarbete mellan republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott. Riksdagen spelar en avgörande roll.

I samband med att regeringsprogrammet godkändes dök det i offentligheten upp en oro för att Finlands kunnande i fråga om krishantering håller på att försvagas. Kanske någon missade det mycket tydliga konstaterandet i regeringsprogrammet: ”Finland fortsätter aktivt att delta i internationell krishantering”. Det har vi också gjort.

Vi har förstärkt vårt deltagande i UNIFIL-operationen i Libanon, i Erbil i norra Irak och beslut har fattats om att utöka vårt deltagande i Mali. Vi ökar det polisiära deltagandet i FN:s fredsbevarande verksamhet ‒ beredningen pågår för att sända poliser till Somalia, Mali, Liberia och Sydsudan. Finlands kraftfulla roll i krishanteringen består.

I och med att konflikternas natur genomgår en djupgående förändring måste vi fundera på vad Finlands roll ska vara i framtiden.

Främjandet av dialog och fredsmedling har redan länge varit en viktig prioritet i den finska utrikespolitiken. Det är också min egen prioritet som utrikesminister. Mitt personliga mål är att vi i framtiden på allvar ska satsa mer på förebyggande verksamhet. Jag har strävat efter att vi aktivt ska stödja och starta olika dialogprocesser. Civilsamhället spelar en central roll när det gäller att finna lösningar. Ett gott exempel på detta är fredsmedlingsnätverket för religiösa och traditionella ledare som Finland stöder. Nätverket har tiotals betydande organisationer som partner och stöder lokalt fredsmedlingsarbete i konfliktområden runt om i världen. Ett viktigt område där nätverket kan påverka är att hindra och förebygga våldsam radikalisering.

Ett av våra andra viktiga initiativ är Helsinki Policy Forum. Det är en diskussionsserie för att bygga upp inbördes förståelse och förtroende mellan de civila samhällena i Mellanöstern och Nordafrika och skapa förutsättningar för gemensamma lösningar till regionens problem. Vi har också arrangerat två internationella konferenser i Helsingfors om nationella dialoger och fredsmedling. Den tredje konferensen ska ordnas våren 2017.

Min avsikt är också att förbättra kvinnors och flickors ställning. I konflikter lider mest de som också annars är i svagast ställning ‒ oftast just flickor och kvinnor. Vi stöder kraftigt målsättningarna i FN:s resolution 1325. Kvinnors deltagande i fredsbyggande, fredsförhandlingar och konfliktförebyggande är en förutsättning för hållbar fred. Finland strävar efter att genom sin egen verksamhet ge kvinnor en mer central roll. Till exempel i Afghanistan har man försökt göra kvinnor till delaktiga aktörer i samhället och förhindra att de förblir passiva åskådare.

Statsrådet lämnade en utrikes- och säkerhetspolitisk redogörelse till riksdagen i juni. I redogörelsen fastställs områden som ska prioriteras i utrikes- och säkerhetspolitiken under de kommande åren. Redogörelsen utgör en god bas för att fortsätta den aktiva linjen som fredsbyggare.

I Europeiska unionen har deltagande i krishantering varit en central metod för att utveckla den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Det är logiskt att delta i EU:s insatser redan av den orsaken att vi själva varit med och fattat beslut om dem. EU genomför parallellt flera mindre militära och civila krishanteringsinsatser. Ett aktuellt exempel är EU:s insats för att hindra människosmuggling på Medelhavet.

Den här insatsen har haft sin egen, om än begränsade, nytta. I det långa loppet är ändå den avgörande frågan hur vi ska förbättra ekonomin och stabiliteten i ursprungsländerna så att människor inte blir tvungna att eller vill lämna dem. Kort kan man uttrycka det så här: Vi kan välja om vi tar emot människor från dessa länder eller om vi tar emot varor från dem.

FN har en central roll i krishanteringen. Situationen i Syrien visar att när det verkligen gäller är inte FN:s säkerhetsråd nödvändigtvis kapabelt att verkställa sin grundläggande uppgift som garant för internationell fred och säkerhet. Det såg vi i början av oktober när Ryssland genom sin vetorätt hindrade besluten med mål att få slut på bombningarna av Aleppo.

Också Finland måste fråga sig gång på gång vad vi förväntar oss av FN när det gäller att hantera och förebygga kriser. Jag hoppas att valet av ny generalsekreterare medför ny dynamik till FN. Det är av yttersta vikt att generalsekreteraren är initiativrik när det gäller att utveckla den förbyggande verksamheten och insatserna för fred.

Trots att medlemsländernas roll genom generalförsamlingen och särskilt genom de permanenta länderna i säkerhetsrådet är central, har också generalsekreteraren makt. Den måste han kunna och våga använda. Finlands primära mål var att en kompetent och stark person skulle bli vald till generalsekreterare. Detta mål förverkligades med António Guterres. Det finns skäl att påpeka att Finland också tog ställning för en kvinnlig generalsekreterare. Generalsekreteraren måste nu komma till skott när det gäller att stärka kvinnornas ställning i FN:s verksamhet.

FN är klart den organisation som genomför flest fredsbevarande insatser. Guterres övertar ansvaret för mer än 100 000 fredsbevarare. Över hälften av organisationens insatser pågår i Afrika där fredsbevararna arbetar under extremt krävande förhållanden. FN måste klara av att utveckla sin kapacitet. Detta kräver lufttransportmedel, stridshelikoptrar, underrättelseresurser och välutrustade fältsjukhus. FN söker olika metoder för att effektivera den fredsbevarande verksamheten. Finland stöder aktivt dessa strävanden. Det är bra att FN strävar efter att oftare genomföra krishantering i samarbete med regionala organisationer som till exempel EU eller Afrikanska unionen.

Samtidigt som FN:s fredsbevarande insatser blivit tuffare har andelen kvinnliga fredsbevarare ökat. Det är en positiv utveckling. Redan 1975 konstaterade FN:s biträdande generalsekreterare Helvi Sipilä att ”bestående fred förutsätter fullskaligt deltagande av kvinnor”. Det är FN:s mål att fördubbla antalet kvinnliga fredsbevarare till 2020. Också här i Finland har vi mycket att förbättra ‒ nu är kring en procent av våra fredsbevarare kvinnor.

Ett eget förkastligt kapitel är att fredsbevarare gjort sig skyldiga till sexuellt utnyttjande. Mot alla FN:s principer och regler har beskyddarna utnyttjat dem som de borde skydda. Vare sig FN eller någon annan har råd med ett enda sådant fall.

Den före detta kommendören för försvarsmakten och fredsbevararveteranen Gustav Hägglund har konstaterat att de finländska fredsbevararnas starka sidor under Suezkrisen var lugn och pålitlighet. De här starka sidorna har vi fortfarande och det är egenskaper som uppskattas i världen. Till våra styrkor kan vi i dag också räkna att vi är väl förberedda och har toppkompetens. Också attityden är viktig när man vill vinna lokalbefolkningens förtroende och utveckla samarbetet med lokala säkerhetsaktörer. Det raka finländska sättet har varit en trumf under flera årtionden.

Sammanlagt har kring 50 000 finska män och kvinnor byggt upp och bevarat freden i Europa, Afrika och Asien. När Nobels fredspris beviljades ”de blå baskrarna” 1988 var det en värdefull och märkbart rörande erfarenhet för många veteraner.

De som tjänstgjort inom olika krishanteringsuppdrag kan vara stolta över sin värdefulla insats och vi andra kan lära oss mycket av deras erfarenheter och minnen. Faktum är att många fredsbevarare också bär på tunga minnen, skador och trauman. Det är också en del av verksamheten och det får inte glömmas bort. Personalen måste ses efter också efter att kommenderingen är slut. Av den anledningen har regeringen gett dem som deltagit i krishanteringsinsatser veteranstatus och håller för närvarande på att förbättra deras rätt till hälsovård.

I många regioner pågår krishanteringen decennium efter decennium. Det är ändå viktigt att vi inte blir cyniska. Det finns exempel på konflikter som avslutats och på att internationella stödinsatser hindrat konflikter. På detta vis besparas människoliv, vi förhindrar att effekterna av konflikten sprids och skapar förutsättningar för utveckling.

Detta dokument

Uppdaterat 27.10.2016

Takaisin ylös