Sjöekipaget, PB 176, 00023 Statsrådet, Finland
Växel: +358 295 16001
Alla kontaktuppgifter
Webbutsändningar, 24.8.2017

Utrikeshandels- och utvecklingsministerns tal under ambassadörsmötet 2017

Utrikeshandels- och utvecklingsministerns tal under ambassadörsmötet 21. augusti 2017.

Tragedin i Åbo är nu i allas tankar. Det är svårt att begripa dådet. Sådan ondska upprör och väcker ilska.

Men om vi möter hat med hat, eller om vi börjar dela in oss i olika läger, då har gärningsmannen och hans eventuella stödtrupper lyckats i sitt uppsåt. Det är lätt hänt att man blir rädd för, diskriminerar eller rentav hatar människor som till exempel ser utländska ut. Jag kan rekommendera intervjun med Hasan Alazawii i dagens Helsingin Sanomat åt var och en. Han befann sig på salutorget i Åbo på fredagen för att köpa blommor inför öppningen av en väns affär, men hamnade i stället i en situation där han försökte stoppa gärningsmannen tills han sedan själv blev knivhuggen. Hans insats räddade förmodligen liv. Vi är alla individer, på gott och ont. Alazawii kom till Finland som 9-årig kvotflykting från Irak.

Det finländska samhällets styrka prövas idag. Vi måste vara starka och inte låta dem som hetsar till hat vinna. Det är givetvis inte lätt. 

Det väsentliga är att fokusera på åtgärder som underminerar uttryck för blint våld. Vi har gjort mycket i Finland för att höja beredskapen, men arbetet måste fortsätta. Underrättelselagstiftningen som överlämnas till riksdagen i höst är ett viktigt steg.

Sist och slutligen kan vi bara finna hållbara lösningar om vi lyckas minska orsakerna till förtvivlan och förbittring, både i Europa och i regioner där människor lätt ser terrordåd som en utväg. Ingen mur kan i det långa loppet stoppa dem som drivs av förbittring och desperation. 

Under sommaren har jag funderat och läst för att försöka förstå varför till exempel Vietnam har lyckats ta sig ur inbördeskrig och yttre aggressioner in på sin nuvarande väg mot industrialisering, tillväxt och stabilitet. Hur kan vi mer effektivt främja en liknande utveckling i Afrika och Mellanöstern? Vi måste börja med att erkänna det faktum att Europas och dess grannars, Afrikas och Mellanösterns, framtid är tätt knutna till varandra. På gott och på ont.

Jag vill idag inledningsvis fokusera på Afrikas växande betydelse och hur vi bör reagera på den.

Sedan ska jag gå in på hotet om ett handelskrig och hur vi ska skilja på vad som är väsentligt och vad som är ovidkommande.

Till sist ska jag tala om utrikesministeriets betydelse för Finlands strategi.

Vi börjar med Afrika.

Finland fyller 100 år med vet ni var vi befann oss för tio år sedan? 

Då levde vi det sista året innan finanskrisen och den längsta konjunkturnedgången i Finland historia.

Det är väl så att den ekonomiska krisen fick Europa och Finland att förfalla till navelskåderi och kortsiktiga lösningar under flera år. Samtidigt är världens stora utmaningar mer aktuella än någonsin, framförallt fattigdomen i Afrika, klimatförändringen och de våldsamma konflikterna. 

Med Martin Luther Kings ord: ”Vi står nu inför det faktum att morgondagen är idag.”

För att vi ska finna tillräckligt goda lösningar måste de globala problemen på sätt eller annat bli något som medborgarna kräver lösningar på. De förbättrade ekonomiska utsikterna öppnar möjligheter som vi nu måste greppa, innan det är för sent. Populismens kräftgång i Europa ger också utrymme till detta. 

Antalet människor som lever i extrem fattigdom har halverats under de senaste trettio åren. I praktiken är det Asiens förtjänst: där har nämligen kring en miljard människor tagit sig ur extrem fattigdom. Också i Asien är största delen av befolkningen fortfarande tvungen att klara sig på mindre än 10 dollar per dag, men de flesta tror på en bättre framtid i sitt eget hemland. FN:s utvecklingsprogram UNDP beräknar att 1,8 miljarder människor hör till den globala medelklassen. Av dem bor redan 58 procent i Asien, men bara 2 procent i Afrika.

Det beräknas att Afrikas befolkning kommer att fördubblas, till 2,5 miljarder, vid mitten av århundradet. Den extrema fattigdomens relativa andel minskar, men det absoluta antalet människor som lever i extrem fattigdom minskar inte i samma takt. Med den nuvarande utvecklingstakten ökar i synnerhet antalet människor som visserligen tjänar något, men under 10 dollar per dag, och som inte känner framtidstro.

I princip vill människor säkert helst leva i sina hemtrakter. Allt fler är emellertid tillräckligt desperata och har tillräckliga medel för att kunna rösta med fötterna.

Under seklets lopp kommer det att röra sig om tiotals, kanske hundratals miljoner människor. Inte några enstaka miljoner vid Europas gränser, såsom under de senaste åren.

Sydkorea, Vietnam och Kambodja är alla länder med en svår historia, men de har lyckats skapa snabb tillväxt. Varför fungerar den här modellen i så få afrikanska länder söder om Sahara? På mikronivå handlar det ekonomiska undret om att arbetskraften övergår från jordbruk med låg avkastning till städerna. I den asiatiska tillväxtmodellen har en del av dem som flyttat från landsbygden övergått till industrin och till tjänster med internationell räckvidd. I Afrika söder om Sahara har fyra av fem inflyttare till städerna börjat arbeta med lokala tjänster där produktiviteten är en bråkdel av den industriella produktionens.

Industrins exportinriktade produktivitetssprång är oftast mindre beroende av det omgivande samhället, och kan med andra ord bryta de underutvecklade ländernas orsak-verkan-problematik effektivare än tjänsteproduktionen. Det finns en anledning till att de första låglönefabrikerna ofta kallas sweatshops. Men de sätter trots allt igång en förändring som kiosker av korrugerad plåt inte gör. Till exempel i Bangladesh har man observerat att det är 50 procent mer sannolikt att flickorna går ut skolan i områden med textilfabriker än i andra områden. Manufakturerna erbjuder kvinnor en möjlighet till egna inkomster och ökar efterfrågan på läskunnighet.

Hur förklarar man då den svaga manufakturutvecklingen i Afrika jämfört med Asien?

En orsak torde vara avsaknaden av hållbar fred. Till exempel Vietnam har varit en av de senaste årtiondenas klarast lysande stjärnor både när det gäller industrins tillväxt och att minska fattigdomen. Det skulle givetvis inte ha varit möjligt om inbördeskriget skulle ha fortsatt att pyra.

Samtidigt har våldet stadigt minskat under de senaste femtio åren också i Afrika, trots att bilden som förmedlas kanske är en annan. I vilket fall som helst kan man konstatera att fredsbyggande är fundamentet för allt utvecklingssamarbete.

En annan central förklaring är skillnaderna i utbildningens resultat. Att gå i skola har i praktiken blivit en norm i alla länder, också i Afrika, och det är en fantastisk prestation. Men undervisningsresultaten i Afrika har inte uppvisat ett likadant uppsving som det som skedde i Asien redan för några årtionden sedan, när man där var på samma inkomstnivå som Afrika idag. 

Globalt sett är den största delen av dem som lämnar skolan på hälft afrikanska flickor. Därför förespråkar vi att utbildning ska prioriteras av alla internationella finansiärer av utvecklingssamarbete, och vi utför själva bilateralt utvecklingssamarbete inom utbildningssektorn i fem utvecklingsländer. Att bryta sönder de barriärer som begränsar flickors liv är en särskild prioritering. Vi inleder för närvarande ett nytt landprogram i Somalia där mer än hälften av medlen riktas till att stödja kvinnor och flickor och till arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa. Det här arbetet har också en direkt koppling till målet att bromsa befolkningstillväxten.

Utbildningens kvalitet kan delvis vara kopplad till arbetsplatsernas kvalitet, så som i fallet med textilfabrikerna i Bangladesh. I litteraturen om utvecklingsländer finns också röster som hävdar att den huvudsakliga orsaken till att Afrika släpar efter helt enkelt är bristen på investeringar i energiproduktion, vägar, järnvägar, vattensystem och företagens tillväxt. Åtminstone länderna söder om Sahara ligger i detta avseende långt efter. I början av 1970-talet var energiproduktionen per person tre gånger större än Sydasiens. Idag når Afrika endast halvvägs upp till Sydasiens nivå.

Korruption och besvärliga skatter och tullar är stora problem, men att döma av enkäter bland företag är det ändå den bristande infrastrukturen och bristen på energi som upplevs som de största hindren för affärsverksamhet i Afrika. Trots det har infrastrukturprojektens andel av det internationella biståndet halverats sedan 1970-talet. En orsak är säkert minnet av de donerade anläggningar och maskiner som lämnats att rosta bort. 

Det förekommer alltid risker i utvecklingssamarbete, i annat fall skulle det vara överflödigt. Jag skulle ändå vilja påstå att investeringar i infrastruktur och affärsverksamhet i Afrika idag har en bättre chans att lyckas idag än tidigare. Tillväxtföretagande har nu ett flyt också i Afrika.

Särskilt ger mobiltekniken möjligheter till lönsamma investeringar. Mobilerna har mer eller mindre plötsligt medfört att hundratals miljoner människor för första gången blivit delaktiga i penninghushållning till exempel i Östafrika. Utrikesministeriets och Teknologiska utvecklingscentralen Tekes gemensamma program Beam har till exempel understött ett projekt av företaget Fuzu för att utveckla fungerande arbetsförmedling i södra Afrika. Något sådant hade ingen kunnat föreställa sig för femton år sedan.

Andelen utvecklingsfinansiering i form investeringar med delad risk växer märkbart i Finlands bistånd under denna valperiod. Inriktningen är rätt med tanke på hur vårt kunnande ska möta världens behov. Finnfund utsätts emellanåt för kritik, men resultaten av fondens verksamhet tål vilken jämförelse som helst. Under de senaste åren har till exempel miljontals etiopier fått elektricitet och dessutom utsläppsfri energi. Vi har varit med om att möjliggöra Östafrikas största vindkraftspark, och mycket annat nytt är på kommande. 

Det nya instrumentet för offentliga investeringar PIF och partnerskapsprogrammen Finnpartnership och Beam är instrument som används för att med hjälp av biståndsmedel främja företagens investeringar i kritisk infrastruktur och i partnerskap som möjliggör tillväxt. Till alla dessa har det under det senaste året kommit in allt fler ansökningar.

Med större resurser kunde vi såklart göra mer, men när det gäller utvecklandet av utvecklingssamarbetets effektivitet anser jag att vi är inne på rätt väg.

***

Så långt om utvecklingspolitiken – nu till handeln.

Finlands ekonomi har efter nio magra år åter börjat visa tecken på exportdriven tillväxt. Det är givetvis strålande nyheter. Den största enskilda risken på vägen mot välstånd är ett handelskrig.

President Trump drog Förenta staterna ur Stilla havets frihandelsområde TPP genast efter sitt tillträde. Det såg också sannolikt ut att han skulle fortsätta med att åtminstone delvis infria sitt löfte om att hindra lågprisimporten från Kina. Den vägen skulle snabbt ha lett till ett handelskrig, där handelshindren på grund av handelspolitikens universella natur också skulle ha slagit hårt mot Europa.

På våren började ändå inget handelskrig. I stället bevittnade vi överraskande en överenskommelse med Kina där hindren för livsmedelshandeln sänktes. Det är inte fråga om något radikalt drag, men riktningen är rätt och motsatsen till vad vi förväntade oss. Inte heller Nordamerikas frihandelsområde Nafta har avvecklats, och Europa har i praktiken inte varit tvunget att åtgärda sitt handelsöverskott i förhållande till Förenta staterna. När sommaren kom såg det med andra ord ut som att det fortfarande fanns vilja och förmåga att upprätthålla handelns stabilitet.

De framtida vändningarna i Förenta staternas handelspolitik kan vi emellertid bara gissa oss till. Det är i alla fall klart att protektionismen och globaliseringskritiken inte började med vare sig Trump eller brexit.

Det rör sig om en krampryckning – som förvärrats av finanskrisen – där växande skillnader mellan människor när det gäller produktivitet prövar stabiliteten och tron på rättvisa bland hundratals miljoner västerlänningar. I verkligheten beror motgångarna huvudsakligen på teknikens utveckling.

I Förenta staterna producerades förra året fler bilar än någonsin tidigare, men antalet arbetsplatser i bilindustrin var en kvarts miljon färre än för ett tjugotal år sedan. Robotarna tog en del av fabriksarbetarnas jobb, men det är enklare att skylla på mexikanerna.

I Finland har det intellektuellt oärliga motståndet mot frihandeln lyckligtvis inte blivit allmänt utbrett. I de små nordiska ekonomierna finns det en överraskande bred förståelse för att den internationella handeln är en grundfaktor i dagens globala förändringar, men också i den industrialisering som lyft Finland från att vara en efterbliven avkrok i Europa till att vara en föregångare när det gäller levnadsstandard och välfärd under de senaste hundra åren. Och på samma sätt behöver Finland också frihandeln för sin framgångshistoria under de kommande hundra åren.

I Centraleuropa är tankegångarna alldeles annorlunda, rentav diametralt olika. President Macron driver marknadsekonomi i Frankrike och vill se ett starkt Europa, men fortsätter den franska traditionen med protektionistiska initiativ i EU:s utrikeshandel. Beklagligtvis går det lätt så att Tyskland av det som Frankrike medför till det gemensamma bordet hellre väljer protektionismen än delat ansvar för skulder. I själva verket har Tyskland som svar på ett inrikespolitiskt tryck i allt högre grad gått åt det frihandelskritiska hållet. Storbritannien har varit den handelsliberala gruppens viktigaste stöttepelare. Inom två år förlorar vi också i detta avseende en viktig bundsförvant. Därför bör Finland och de andra försvararna av frihandel göra sina röster hörda ännu högre än förr.

När man samtalar med europeiska kolleger inser man hur viktigt arbetsmarknadsorganisationernas ansvarsfulla grepp är för handelspolitiken. Ibland säger de rakt ut att om deras fackorganisationer hade samma vettiga inställning till handelsreglerna som de finländska, skulle också deras regeringar kunna handla annorlunda. De finländska organisationerna ska ha ett stort tack för det fruktbara samarbetet med att öppna upp exportkanaler. Här har man förstått att exempelvis frihandel med Japan skulle öka vår sågindustris konkurrenskraft mer än ett konkurrenskraftsavtal. Därför bör man i handelsavtal fokusera på det som är väsentligt i stället för att hänga upp sig på detaljer.

På kort sikt är emellertid stämningarna i Europa en realitet. Vi måste reagera på dem på ett smart sätt, om vi ska kunna rädda det som är väsentligt på frihandelsagendan. På detta årtusende har någonting gått snett i EU:s handelspolitik: medlemsländerna har ingen egen handelspolitik, men samtidigt krävs det att nya frihandelsavtal ska ratificeras av samtliga medlemsländer och vissa regionparlament. Orsaken är att man börjat införa omfattande investeringsskydd med anknytande tvistlösningsmekanismer i handelsavtalen. Dessa faller inte under den exklusiva behörighet som EU har genom grundfördragen, och därför måste handelsavtalen behandlas som så kallade blandavtal.

I den rådande stämningen finns det en risk för att varje handelsavtal av detta slag fastnar för gott i ett ratificeringsförfarande i något medlemsland eller regionparlament. Inte ens Kanadaavtalet, som många redan har hunnit fira, kan betraktas som hugget i sten. Avtalet kan nog börja tillämpas provisoriskt i september, men glädjen kan bli kortvarig om något parlament meddelar att det finns ett varaktigt hinder för ratificering. Avtalet med Japan, som parterna enades om i somras, står inför samma utmaning om ett investeringsskydd tas in i avtalet.

Min och det finska näringslivets slutledning är att kravet på enhällighet äventyrar sådana fördelar med handelsavtalet som är klart större än den eventuella nytta man kan få av investeringsavtal. Den logiska slutsatsen är följaktligen att frågor om investeringsskydd lösgörs från handelsavtalen och att man återgår till att fatta beslut om handelsavtal med kvalificerad majoritet, som sig bör i frågor av detta slag som helt och hållet faller under EU:s kompetens. 

En del av mina kolleger befarar att det förfarande som jag föreslår kan tolkas som en odemokratisk undanmanöver som syftar till att motarbeta folkväldet. Folkväldet förverkligas ju synbarligen endast genom enskilda beslut i de nationella parlamenten. Men med samma logik borde man väl rimligtvis också kräva ratificering av all den lagstiftning som gäller EU:s inre marknad, där man ofta behöver göra liknande val som i stadgarna i internationella handelsavtal. Ingen kräver ju detta, eftersom alla förstår att det skulle leda till att beslutsfattandet om EU:s inre marknad lamslås totalt. En gammal sund princip är att när någon helhet genom grundfördragen hänförs till EU:s exklusiva behörighet, bör beslut om detta kunna fattas genom kvalificerad majoritet i rådet, med Europaparlamentets medverkan. Om vi inte återinför denna princip i handelspolitiken, riskerar vi att förlama vår handelspolitik permanent. Det har Finland inte råd med.

Samtidigt anser jag det vara principiellt viktigt att vi finner ett sätt att göra de internationella åtagandena om grundläggande rätt till arbete och om miljönormer mer tvingande i framtida frihandelsavtal. Våra partner har i regel gjort skriftliga åtaganden om att följa Internationella arbetsorganisationen ILO:s avtal och övervaka internationella miljönormer. Ibland bekräftas dessa åtaganden dessutom i handelsavtalen. I praktiken saknar vi emellertid verktyg att vidta åtgärder om en partner tar tullförmånerna men försummar sina åtaganden. Detta utmanar på goda grunder den europeiska arbetstagarens rättsmedvetande och uppfattning om rejäl konkurrens. Det är inte lätt att få partnerna att engagera sig på denna front.

Finland ingår i en grupp av länder som har krävt att kommissionen vidtar åtgärder i frågan. Ett antal förslag kommer att läggas fram i rådet under hösten.

Det finns en klar efterfrågan på en stark handelspolitik för EU, och den måste vi svara på. Vi måste ingå nya handelsavtal, reagera på handelsbegränsande åtgärder och också hålla det multilaterala spåret i gång. Ett brett nätverk av handelsavtal och ett starkt, regelbaserat handelssystem gagnar Finlands intresse.

***

Till sist några tankar om utrikesministeriets roll i Finlands strategi.

Jag har fått arbeta tillsammans med er i drygt ett år. Jag har lärt mig mycket, och skulle inte vilja byta ut en enda dag. För ett år sedan bad jag er göra en lista med exempel på de viktigaste exportfrämjande insatserna vid beskickningarna. Tack för de heltäckande svaren! 

Nästan varenda ambassad och konsulat sände in relevanta exempel, vilket hjälpte mig att gestalta vårt arbetsfält samtidigt som det gav en klar signal om att alla våra beskickningar både kan och bör främja den finländska företagsverksamheten.

Denna sommar har jag fört telefonsamtal med ett tiotal beskickningschefer och diskuterat flaskhalsar i den exportfrämjande verksamheten, resurslägena och de möjligheter som öppnas upp i och med fusionen av Finpro och Tekes. Tack för era insiktsfulla observationer!

Det gångna året har stärkt min uppfattning om att det hos oss i dag finns en stark förståelse för hur viktig den exportfrämjande verksamheten är i vårt arbete. Arbetet ger också varje månad oerhört värdefulla framgångsupplevelser.

Samtidigt är jag allt mer övertygad om att det ännu finns många möjligheter att förbättra resultaten, helt enkelt genom att se till att de otaliga goda exempel där beskickningarna har lyckats göra en extra ansträngning i syfte att hantera företagsspecifika situationer och driva på lösningar sprids och blir allmän praxis och kultur.

Som ett exempel på effektiv exportfrämjande verksamhet nämns ofta danskarna. Jag har också en dröm om att vi ska kunna ta ett par steg i riktning mot en dansk modell – givetvis inom ramen för våra resurser. En erfaren ambassadör upplyste mig visserligen om att skillnaderna i utrikesförvaltningens orientering närmast beror på att danskarna inte längre fruktar ett angrepp från Tyskland.

Det finns givetvis också naturliga skillnader i den finländska och den danska utrikesförvaltningens prioriteringar. Vi har också all orsak att värna om de många starka sidorna i vår diplomati, som exempelvis Danmark kanske inte har i samma utsträckning. Samtidigt bör vi minnas att vi har 88 beskickningar utomlands; om man frågar vilken den huvudsakliga motiveringen är att ha en representation, är svaret i de flesta fall handeln.

Ett steg i riktning mot en dansk modell är att stärka ambassadörens roll som landchef i den exportfrämjande verksamheten. Också här rör det sig till syvende och sist om att sprida bästa praxis. Under min samtalsrunda blev jag förvånad över hur stora skillnader det verkar vara i relationerna mellan ambassadören och Finpro – skillnader som inte alltid förklaras av verksamhetsmiljön. Det är glädjande att se att våra kompetenta ambassadörer på många stationeringsorter redan nu i tillräcklig mån har axlat och tilldelats en roll som arbetsledare också i förhållande till Finpros team. Samtidigt fanns det också ambassadörer som inte visste just någonting om vad en av Finpro avlönad anställd egentligen sysslade med. På de orter där Finpro inte är involverad får koncerntänkandet mindre betydelse, men beskickningens eget arbete blir desto mer avgörande.

Ambassadörernas ställning som landchefer byggs upp samtidigt som Finpro och Tekes fusioneras för att skapa Business Finland. Ett lagförslag om detta kommer inom kort att överlämnas till riksdagen. Understatssekreterare Markku Keinänen och Team Finland-ambassadören Okko-Pekka Salmimies har tillsammans med Finpro tydligt lyckats beskriva innebörden i landsansvaret och rentav gett exempel på framtida utmaningar. En sådan utmaning torde vara att samordna de lokala budgetarna för Business Finland med behovet av resurser för att verkställa den årsplan för Team Finland som utarbetats under ledning av landchefen. I detta sammanhang är det av avgörande betydelse att det skapas en god samarbetsrelation i synnerhet mellan beskickningscheferna och Business Finlands regionchefer. I synnerhet i ett första skede får, och bör, tröskeln vara relativt låg för att ta upp konflikter också vid ministeriets regionala avdelningar och vid behov också i ledningsgruppen för Team Finlands utlandsfunktioner.

I den valda modellen är målsättningen att kunna realisera fördelarna av en starkare lokalledning utan att exponera sig för de svårigheter som en förvaltningsreform medför. Det finns otaliga positiva exempel som visar att detta är möjligt redan med de gällande spelreglerna, och ambassadörernas starkare ställning som landchefer kommer allt tydligare att driva detta mål.  Jag kommer att fortsätta dryfta denna fråga på torsdagen tillsammans med näringsminister Lintilä.

**

Ett särskilt mål för våra insatser denna höst är att lägga in mer än en extra växel för att få finländska företag med i projekt som finansieras med internationell utvecklingsfinansiering. Det första växelspåret är att utnyttja finländsk expertis i projekt som vi själva finansierar. I detta syfte öppnar vi för investeringar i utvecklingsländer och för partnerskapsbaserad affärsverksamhet för finländska företag för flera hundra miljoner euro enbart med hjälp av ny finansiering i form av investeringar. 

En särskild spelöppning är den överenskommelse som precis har arbetats fram om en bilateral Finlandsfond med IFC, Världsbankens organ för finansiering till den privata sektorn.

Meningen är att vi ska investera drygt hundra miljoner euro, och IFC cirka dubbelt den summan. Fokus ligger på att finansiera klimatprojekt i fattigare länder, i ett tidigt skede av projekten och genom finansieringsformer med större reell risk än vad IFC normalt finansierar.   Den största utvecklingseffekten uppnås om vi kan få IFC att självmant gå i den riktningen Den största Team Finland-effekten får vi om vi via denna något lägre tröskel kan bana en väg för finländska företag också till andra IFC-penningströmmar med miljardbelopp.

Eftersom vi är ett litet land är våra egna pengar i alla händelser bara små bäckar. Ett annat, mer avgörande växelspår handlar därför om hur vi ska sänka tröskeln för finländska företag att söka sig till och blir delaktiga i Världsbankens, FN:s och de regionala utvecklingsbankernas flöden – såväl i direktupphandlingen som i de leveranser som dessa övervakar. Nya idéer på detta område har i år dryftats i en arbetsgrupp som leds av ambassadören för handel och utveckling Sinikka Antila. 

Det väsentliga är att få följande tre huvudprocesser att löpa smidigt: 1) att upprätthålla en tillräckligt tydlig och framförhållande lägesbild om upphandlingar inom utvecklingsfinansieringsprojekt i utvalda områden och sektorer, 2) att förmedla informationen till de rätta företagen i rätt tid, 3) att hjälpa företagen att komma åt projekten.

Nyckeln till lägesbilden och till att slå upp dörrarna är givetvis det gedigna samarbete som vi redan nu har med utvecklingsfinansiärerna, dels genom de organisationsansvariga på global nivå, dels inom ramen för våra landprogram i så kallade multi-bi-projekt.

 Till landsprogrammen inom vårt bilaterala utvecklingssamarbete har vi fogat så kallade Team Finland-delar, där varje landsteam väljer sektorer där de särskilt försöker nyttiggöra finländsk kunskap vid upphandlingarna inom landprogrammet. De ska också säkerställa att teamet som en del av sitt dagliga arbete dryftar åtgärder i detta syfte.

Denna vinter har vi för avsikt att se över påverkansstragierna i fråga om de internationella utvecklingsfinansiärerna. Också i dessa strategier kommer man att ta in ett väl underbyggt mål om att öka andelen finländsk upphandling, tillsammans med åtgärder för att nå målet.

När det gäller att få in finländsk sakkunskap i utvecklingsfinansiärernas projekt finns det många olika alternativ för hur man kunde gå till väga, och många frågor i anknytning till de olika tillvägagångssätten. Till en början ska pilotprojekt inledas i ett fåtal länder. Inom ramen för pilotprojektet prövas en mer noggrann arbetsfördelning i förhållande till Finpros tillväxtprogram för utvecklingsländerna, och klarläggs vilka åtgärder och resurser som behövs för att genomföra arbetet. Det mest avgörande för projektets framgång är givetvis ett entusiastiskt team. Den som är intresserad av möjligheten att bli pilotland ska kontakta Sinikka. Denna fråga kommer att diskuteras också i övermorgon vid frukosten för utvecklingsländernas ambassadörer.

Jag ska försöka sammanfatta mitt budskap i dag i tre punkter:

  1. Var för sig är alla västerländska länder alltför små i förhållande till Afrikas utmaningar. Om vi alla sköter vår del effektivt, kan vår insats trots allt påverka under vilket årtionde Afrika kommer att hinna i kapp med exempelvis Asien. Det är åtminstone en mer hållbar väg än att bygga murar eller möta förtvivlan med hat. För närvarande ligger fokus i Finlands utvecklingssamarbete dels på arbete för kvinnors och flickors väl och för sexuell och reproduktiv hälsa, dels på finansiering i form av finansieringar med riskdelning, där vi med ytterligare insatser på en halv miljard euro har börjat profilera oss som en betydande aktör bland de europeiska länderna. Vi måste säkerställa att verktygen för finansiering i form av investeringar inte förblir enbart fristående byggklossar, utan att hela vårt team arbetar för att instrumenten ska användas på ett framgångsrikt sätt.
  2. Finlands öde är beroende av handelsrutter, såväl fysiska som juridiska. Vi måste vara starka och samarbetsvilliga speluppläggare i det forum där besluten om våra handelsrutter fattas, nämligen i EU. Nu finns det en risk för att EU:s handelspolitik fastnar i ett ställningskrig som leder till förlamning. Det är något vi till varje pris måste undvika, i första hand genom att återinföra beslut med kvalificerad majoritet i frihandeln och eliminera de delar som faller under nationell behörighet i avtalen.
  3. Idealet är att handel och utveckling ska gå hand i hand i vårt arbete, utan motsättningar. Min dröm är att se färre sådana projekt där vi och svenskarna är finansiärer medan danskarna säljer själva tekniken. Må det bästa anbudet vinna. Vårt jobb som Finlands representanter är emellertid att se till att finländska företag har information och förutsättningar att komma med i projekt – våra egna projekt, men också sådana som drivs av internationella organisationer – som finansieras med medel för utvecklingssamarbete.

På ett allmänt plan handlar det om att prioriteringen av kommersiella intressen inte är ett projekt, utan själva utgångspunkten under detta århundrade. Den internationella handeln har fått ökad betydelse. Företagen koncentrerar sig på sina starka sidor, och verksamheten bedrivs över gränserna. Detta formar också på ett bestående sätt diplomatins betydelse och tyngdpunkter. I denna sal finns samlad en otrolig mängd kunskap, djup visdom och förmåga att ta tag i frågor – det har jag märkt under det gångna året. Låt oss tillsammans skapa en sådan anda, och ett sådant ramverk, att vi med Finlands intresse för ögonen framgångsrikt kan möta de centrala utmaningarna under detta århundrade.

Detta dokument

Uppdaterat 24.8.2017

Takaisin ylös