Rörlighet inom EU/Schengen-området

I Schengenländerna kan EU-medborgare och utländska medborgare röra sig fritt på medlemsländernas område utan visum. I EU-länderna gäller visumfriheten endast EU-medborgare.

Schengen del av Europeiska unionen

Vissa av de gamla medlemsländerna i Europeiska gemenskapen beslutade år 1986 i Schengen, Luxemburg, att avlägsna hindren för fri rörlighet för personer vid sina riksgränser. År 1990 undertecknade dessa medlemsländer ett allmänt avtal om tillämpandet av Schengenavtalet, vilket trädde i kraft år 1995.

Vid toppmötet i Amsterdam år 1997 beslutades att Schengenavtalet skulle integreras i Europeiska unionen. Sedan dess har alla EU-länder haft rätt att ansluta sig till Schengensamarbetet.  Storbritannien och Irland har inte anslutit sig till Schengenavtalen. Bulgarien, Rumänien och Cypern tillämpar ännu inte Schengenavtalet fullt ut. Finland och de övriga nordiska länderna började tillämpa Schengenavtalet samtidigt den 25 mars 2001.

Schengenstaterna

Schengenstaterna är Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

Schengenavtalens innehåll och verkningar

Det centrala i Schengenavtalet gäller avlägsnandet av gränskontroller för personer som förflyttar sig inom Schengenländernas område, inom de så kallade inre gränserna. Dessutom effektiverar Schengenländerna bevakningen av sina yttre gränser och polissamarbetet.

Då man reser mellan länder som tillämpar Shengenavtalet kontrolleras vanligen inga resedokument.

Man måste bära resedokument även på Schengenområdet 

Också efter att Schengenavtalet trätt i kraft måste man bära resedokument som är godkänt i de länder man besöker (pass eller det nya identitetskortet).

Man kan bli ombedd av polismyndigheterna att visa resedokumentet även efter det att man anlänt till ett annat avtalsland. Gränskontroller kan också vid behov återinföras tillfälligt, till exempel om den allmänna ordningen och den nationella säkerheten så kräver.

Medborgare inom EES/EU-området behöver fortfarande uppehållstillstånd då de vistas längre än tre månader i en annan EES/EU-stat. De får alltså vistas högst tre månader i Finland utan att registrera sitt uppehållstillstånd.

Den nordiska passfriheten består i Schengenavtalet

Finland, Sverige, Danmark och Norge kom redan år 1954 överens om att alla nordiska medborgare fritt kan röra sig inom de nordiska länderna utan pass och uppehållstillstånd. År 1955 anslöt sig Island till passunionen.

För att kunna bevara den nordiska passunionen som sådan började de nordiska länderna tillämpa Schengenavtalet samtidigt. Nordens medborgare kan fortsättningsvis röra sig i Norden utan resedokument, men man bör vara försedd med giltigt identitetsbevis för att vid behov kunna bevisa sin identitet: för detta ändamål lämpar sig t.ex. ett körkort.

Att röra sig utanför Schengenområdet

Då man passerar Schengenområdets yttre gränser kontrolleras att varje resenärs identitet stämmer med resedokumentet oberoende av nationalitet.

För att förhindra att medborgare från så kallade tredje länder (de som varken tillhör Schengenområdet eller EU) tar sig in illegalt krävs för deras del även uppehållstillstånd, visum och intyg över medel för uppehälle samt återresa.

Schengenavtalet förde med sig listor gemensamma för hela EU där det framgår vilka länders medborgare som har viseringstvång och vilka inte. Den gemensamma visumpolitiken är uppgjord speciellt med tanke på säkerheten och motarbetande av illegala inresor.

En person som ansöker om visum till något land inom Schengenområdet beviljas i regel ett enhetligt visum som är giltigt i hela området så länge det är i kraft. Dessutom kan en person som beviljats uppehållstillstånd av någon Schengenstat röra sig fritt inom hela Schengenområdet om han uppfyller avtalets krav på inresetillstånd och inte finns på en nationell lista över personer med inreseförbud.