Vad är mänskliga rättigheter?

De mänskliga rättigheterna är rättigheter som ingår i ett människovärdigt liv. Alla individer i alla länder har dessa rättigheter. De mänskliga rättigheterna finns fastslagna i internationella människorättsfördrag. Stater som har undertecknat fördrag om de mänskliga rättigheterna är skyldiga att respektera, skydda och verkställa dem. 

Wienkonferensen om de mänskliga rättigheterna år 1993 innebar en viktig milstolpe för bekräftelsen av rättigheternas allmänna principer. Vid konferensen fastslog man att de mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och beroende av varandra.

De mänskliga rättigheterna gäller alla

De mänskliga rättigheterna är universella, det vill säga varje människa i hela världen har rätt till dem. De mänskliga rättigheterna, och kränkande av dem, är inte interna angelägenheter för stater, även om staterna har rätt att förverkliga dem så som de själva anser bäst. Varje stat bör respektera, skydda och främja mänskliga rättigheter och grundrättigheter, oberoende av landets politiska, ekonomiska och kulturella system.

För att människorättssystemet ska vara universellt är det väsentligt att de som gör sig skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheterna ställs inför rätta. Det internationella samfundet har rätt och skyldighet att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheterna. Samfund måste direkt ingripa i omfattande, grova och långt gångna kränkningar av mänskliga rättigheter.

De mänskliga rättigheterna är odelbara och beroende av varandra

De mänskliga rättigheterna kan av olika orsaker delas in i grupper. Den viktigaste indelningen gäller

• civila och politiska rättigheter
• ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

För bägge grupperna finns internationella konventioner. Finlands utgångspunkt är att alla de mänskliga rättigheterna – så väl civila, politiska som ekonomiska, social och kulturella – är förenade med varandra och lika värda.

Exempel på civila och politiska rättigheter

• förbud mot slaveri och tvångsarbete
• förbud mot tortyr
• yttrandefrihet
• fri rörlighet
• skyddat privatliv

De civila och politiska rättigheterna handlar ofta om att den offentliga myndigheten inte får kränka människors frihet med sin verksamhet.

Exempel på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

• rätt till arbete
• rätt till social trygghet
• rätt till undervisning
• rätt till hälsovårdstjänster
• rätt till en tillfredsställande levnadsstandard
• rätt till en egen kultur
• rätt till ett eget språk
   

För att dessa rättigheter ska uppfyllas krävs i princip stödåtgärder från myndighetshåll. Den universella rätten till undervisning förverkligas till exempel inte utan att staten eller lokalförvaltningen grundar skolor, anställer lärare och framställer läromaterial.

Olika mänskliga rättigheter, så som yttrandefrihet eller rätten till en bostad, berör människor på olika sätt i olika livssituationer. Därför kan man inte prioritera en mänsklig rättighet före en annan, eller ställa dem mot varandra. Däremot kan uppfyllandet av en mänsklig rättighet medföra att andra slag av rättigheter också uppfylls. Yttrandefrihet och rätten till att få undervisning stödjer till exempel varandra.

Vad de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna innebär för förpliktelser är det viktigt att man inskärper särskilt när det gäller de fattigaste människorna, de som ofta diskrimineras, och befolkningsgrupper som har liten ekonomisk eller politisk makt. De världsomspännande ekonomi-, livsmedels-, energi- och miljökriserna har framhävt de mest sårbara gruppernas rättigheter, och vikten av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Kriserna har försvagat rättigheten till arbete, gjort livsmedlen dyrare och försämrat tillgången till mat och elektricitet.

De mänskliga rättigheterna är individuella och kollektiva

Traditionellt människorättstänkande betonar att varje människa har mänskliga rättigheter. Det är viktigt eftersom det betyder att man bör respektera och förverkliga de mänskliga rättigheterna också hos individer som befinner sig i de allra svagaste positionerna.

I västerländerna har man traditionellt betonat det individcentrerade i de mänskliga rättigheterna. I asiatiska och afrikanska tänkesätt tar man fram samfundets rättigheter och skyldigheter. I de allra fattigaste länderna har familje- och bysamfund stor betydelse för hur individerna mår och klarar sig. I och med att människorättstänkandet har globaliserats har man börjat tala allt mer om samhälleliga eller kollektiva mänskliga rättigheter.

Man bör bekänna kollektiva rättigheter i situationer där de har stor betydelse för att mänskliga rättigheter ska förverkligas. Ett bra exempel är ursprungsbefolkningars rättigheter. Deras levebröd bygger på hur deras samfund förvaltar och utnyttjar den miljö där de lever. Därför är det viktigt att erkänna ursprungsbefolkningarnas rätt till naturresurser som har stor betydelse för deras existens och sätt att leva. De måste också ha rätt till sitt eget språk och sin egen kultur.

Kollektiva rättigheter är ett omtvistat begrepp internationellt sett – också inom EU. Det är motiverat att granska kollektiva rättigheter från fall till fall. Finland främjar konsekvent också i fortsättningen särskilt ursprungsbefolkningars och romers kollektiva rättigheter.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna
 

FN:s deklaration, eller allmänna förklaring, om de mänskliga rättigheterna är unik eftersom den är universell och strävar efter att täcka alla rättigheter. De regler den omfattar har kommit att utgöra en del av internationell rätt. Alla centrala internationella människorättsfördrag har slutits utgående från denna deklaration. Deklarationen antogs vid FN:s generalförsamling den 10 december 1948.